Tiden går och läker alla sår sägs det... Vet inte om jag kan hålla med om det! Saknar mamma oerhört!
Men hon hade inte velat att vi hade vikit ner oss, känns bara så frustrerande att inte ha henne här för att tala om allt som händer för!
Jag menar, det händer både roliga och jobbiga saker, även saker utan större betydelse för mina vänner men som mamma hade velat ta del av precis som jag gör för mina barn.Stundtals är jag så hett förbannad på detta jävla öde som tog ifrån oss våran mamma, mormor och svärmor alldeles åt helvete för tidigt!!
Jag brukar inte svära i skrift men ibland måste jag få ur mig skiten!
Nu så här i adventstider har pappa det oerhört jobbigt, detta var en tid då mamma pysslade och pyntade i huset och nu blir det inte så...
Jag tänkte jag skulle åka ut till honom idag och se om jag kan få till något iaf, kan aldrig bli som mamma hade gjort men en bit på väg iaf!
För övrigt har vi nu flyttat hästarna, det känns skönt att ha dem i närheten men det är ändå vemodigt, vi hade det andra stallet i sex år!
Och det är just detta, att ta beslut om saker som jag gärna diskuterade med mamma om innan, jag måste nu försöka fixa det själv...
Och det gör jag ju, när det gäller hästarna så har alltid jag och pappa en dialog om allt vi gör med dem, och det känns skönt. men det är så mkt annat, sånt som man kanske bara pratar med mamma om....
Ok. Nu har jag beklagat mig en stund, behövde det!
Självklart klarar jag mig, har ju min familj vilket jag är oerhört tacksam för! Livet går trots allt sakta tillbaka till det normala och mamma är alltid närvarande och det är skönt, jag kan iaf alltid "prata" med henne!
