Idag är det ett år sen mamma lämnade oss....
Smärtan är oerhörd, jag kan inte, vill inte acceptera!
Men på nåt vis måste vi gå vidare, hon hade absolut velat det.
Det är så mkt som jag skulle vilja prata med henne om bara, hela tiden dyker det upp sånt.
Jag tittar på valparna och vet vad gärna hon hade velat se dem, jag ser mig om i huset och tänker på vad glad hon blev när vi flyttade hit, "ska bli roligt att se vad fint ni kommer få här och vad bra ni kommer trivas" sa hon flera gånger.
Det händer så mkt i vårat liv nu som jag vet att hon skulle vara både stolt och glad över att få veta!
Och så är hon inte här......
