Tuffa dagar...

Har jobbat mkt i sommar, så mkt att jag inte haft tid att tänka och sörja....
Men nu känner jag att det kommer ikapp mig! Saknar mamma så mkt, smärtan är fruktansvärd! Hur ska jag klara mig utan henne??

Har mått fysiskt dåligt en längre tid nu, har nog nåt skit i kroppen som inte vill bryta ut ordentligt, trött, orkeslös och en sån värk i käkarna, troligtvis spänner jag mig när jag sover för jag har alltid så ont när jag vaknar...

Nu ikväll åkte Ola iväg för att hämta Joel hos en kompis och då tänkte jag passa på, utan att tänka mig för så kom tanken, jag ringer och pratar med mamma en sväng.... Insikten var som ett fruktansvärt slag i magen!!

Varför blir det såhär, varför har jag inte fattat och accepterat?? Jag gör ju mig själv illa genom att inte tänka mig för, måste vara på pass mot mig själv hela tiden!!

Ska till Thailand i oktober men kan inte glädjas åt det... När ska den tanken komma att det ska bli skönt att åka dit igen? kanske aldrig... Pratar med vänner som tycker att det är jättekul för min skull att jag ska få åka dit igen, varför kan inte jag själv känna så? Bävar för varje dag som jag närmar mig resan, kommer förmodligen bara tänka på hur det var när jag och mamma var där i oktober förra året, jag är rädd för att jag kommer se henne i varje hörn! Den långa flygresan när jag inte kommer ha nåt annat att göra än att tänka, hur ska jag orka??
Samtidigt har jag dåligt samvete för att jag inte gläds åt resan, det finns många som gärna skulle vilja åka ist för mig, det vet jag, jag borde vara glad!!!

Tänkte åka in till matfestivalen ikväll igen men det blir inget, kan inte vara bland folk när jag är sån här...

Ändlösa veckor ligger framför mig nu, hade tänkt börja läsa men orken finns inte längre, hoppar in och jobbar när jag behövs, dock tror jag det är omorganisationer på gång på jobbet så det blir nog inte så mkt....

Orkar inte leva just nu....